En karaktär som jag fastnar för är Dill. Vem är han? Hur konstruerades han, och vad fyller han för funktion för boken i stort? Är det så att författarinnan vill ge uttryck för ett södern i utveckling; att Dills mamma lämnar honom sommarmånaderna och har olika partners som inte hans far, får addera en ytterligare detalj som ramar in klimatet för historien?
Kan det också vara så att Dill medverkar till beskrivningen av Scouts karaktär, att han lyfter fram hennes utveckling och ålder genom ett tilltagande romantiska intresse och överflyttningen av lojalitet från Jem till Dill?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
I och med Dill visas ju en solidarisk sida hos dessa sydstatare, utöver det faktum att man hjälper Tom. Eller?
Jag måste säga att jag inte riktigt förstår vad du menar med det första stycket i ditt inlägg.
Det kanske var lite luddigt uttryckt...
Jo, det jag menar är att för att bygga upp en njutbar historia, så anger författaren omständigheter som gör att man får en känsla för såväl som miljön som klimatet hos folket.
Exempelvis: Södern var, och är väl fortfarande, känt för utbredningen av traditionella, konservativa värderingar. För att Harper Lee skall kunna berätta för läsaren hur det söder som historien berättas i skall uppfattas, måste hon ange omständigheter som beskriver detsamma.
Inte bara har Dill en funktion som den inspirerande karaktären han är, utan genom sina personliga omständigheter förmedlas, om än subtilt, hur södern håller på att förändras. Det ordas inte mycket om att mamman har olika partners och lämnar bort sin son över sommaren. Att slänga in den då hyfsat ovanliga omständigheten berättar Harper Lee något om sösdern under den aktuella perioden.
Framför allt är Dill en fantastisk karaktär, och en sån kompis man vill ha (påhittig, snabbtänkt och med något litet ledsamt). Sen bir han ytterligare ett tillfälle att visa upp Atticus moraliska person. Jag fattade det, mer än något allmänt för söderfolket, som att Atticus, även här, följde sin egen röst och oavsett vad andra tyckte tog sig an Dill för att hantyckte det var rätt.
Om historien hade fortsatt in i Scouts tonår hade det nog, förutom om relationen till Dill, blivit tvunget att trassla till sig en del kring barnens ifrågasättande av pappan. Ibland kunde jag känna mig lite matt på den genomgode karl och den storödga beundran som hans barn visar honom. Fast mest är det ju fint förståss.
& så har jag läst någonstans att Dill ska vara byggd på Capote, dom lekte tydligen när de var små.
Skicka en kommentar