Jag är allt du drömt lämnar frågor måhända, men svåra att konkretisera. Amber kommer in som en dröm, ett svar på vad familjemedlemmarna behöver för att ta sig ur sina hopplösa sitsar och mentala avgrunder. Hon bringar liv i Magnus, hon styrker Astrid, hon provocerar Eva till att ta ansvar för sig och hon knuffar Michael ännu djupare ner i det hål han grävt åt sig själv. Hon har en ängels drag, något som konstateras i boken. Är hon en ängel? Kanske behöver man inte dra några slutsatser alls om den saken? Oavsett om familjen förstår det eller ej, är de i slutet av boken en mer konstruktiv enhet. Hon var just det de behövde.
Liksom Britta, är jag exalterad över att man tappar, eller slutar bry sig om, verklighetsuppfattningen. Det är liksom inte nödvändigt att hålla kontrollen. Jag älskar Michaels kapitel, de skrivna i diktform. Fantastiskt att kunna leka med formen på det sättet och aldrig tappa läsarens koncentration. Mycket bra val av bok, nu hoppas vi att Without blood ger samma njutning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Lustigt att ni båda tagit upp pappans berättelse som den bästa, då har jag fått tänka lite mer på den. De kapitlen var annars de jag läste lite snabbare än de andra, undantaget sonettdelen mot slutet. Visst är det förvånande på något sätt att karaktärerna är så typiska som de är (tonårsångest, barnklurighet, statusman med otrohetsaffärer)? Att jag inte riktigt fastnade för pappan tror jag var för att han var lite väl mycket av den varan för min smak. Men jag måste säga att det är fint när han på slutet ligger uppochner i fosterställning, äter ägg, tittar på reklam med barnen - och trivs.
Behövliga kängor åt det akademiska, jag vet inte... Skulle vilja nöja mig med att säga att det är förändringen som är grejen, en lyckospark istället åt att lyckas bli lite mindre klyscha och lite mera egen (mer klättring mindre metateori för professorn).
Jag tycker om att tänka att Amber är Alhamra, och att det närmaste man kan säga om figuren/personen/ängeln är det korthugget beskrivna arvet från föräldrarna (som avslutar den fantastiska prologen!): "Från min mor: elegans i trångmål, bruket av gåtor, förmågan att skaffa det jag åstundar. Från min far: förmågan att försvinna, att inte existera."
Pär: Magiskt tänkande recenserad på dagensbok.com igår. Håller du med?
Line: nu har jag läst min första Waters, den var inte som jag trodde. Vi kunde kanske vidsidanavblogga om den? Jag fortsätter lite på kommentaren som finns.
Känga och känga. Jag håller med om att det är själva förändringen som är grejen. Men jag blir ändå belåten av tanken på att tagga ner, och i just det här fallet det ju det akademiska som han "taggar ner".
Om "Ett år av magiskt tänkande". Jag blir väl lite trött på den där typen av litteraturkritik. Kanske har vederbörande rätt i kommentaren om bränningarna (fint uttryckt av kritikern). Fasen, jag känner mig lite frånvänd; kulturkritik är nog inte min grej helt enkelt.
Skicka en kommentar