Jag fastnade mest för pappans del av berättelsen. Dels tyckte jag att själva beskrivningen av honom, särskilt i bokhandeln, var kanon och dels tycker jag att hans berättelse känns så verklig. Han beskriver hur han passerar hyllorna med litterturkritik för att söka upp något helt igenom konkret - och nytt för honom. Han hittar några böcker om klättring som han slår sig ner för att bläddra i.
Det var något med den här scenen som jag omedelbart fastnade för. Befriande på något sätt. Att bara lägga ifrån sig allt vad problematisering heter. Att ge sig hän åt något annat. Kan man se detta som en kritik riktad mot bl.a. det akademiska livet? Just nu när jag skriver slår det mig att man nog kan det. Och jag tycker att det är en jävla välriktad sådan. Vad tycker ni?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar