när jag läste drömfakulteten tänkte jag mycket på hur sättet en historia berättas på/formen/språket förhåller sig till själva storyn. jag kände mig av någon anledning väldigt uppspelt när boken virvlade upp denna tanke i mig, vilket fick mig att vilja språka om just detta med er cirkelvänner. tänkte ni något på detta? eller: hur hänger språk/form och story ihop i drömfakulteten, i romaner i stort/i bästa tänkbara fall/i sämsta tänkbara fall. fritt fram för allmänt flum!
hej hej // britta
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ok, då kör vi...Den moderna romanen. Begreppet tilltalar mig inte till fullo. Huvudsaken i romen är berättelsen – så skall man väl tycka om man är en sann och äkta läsare; en människa med fantasi och behov av input för att bättre förstå andra människor. För att bli en empatisk varelse. Ja, så låter i alla fall den samlade argumentationen från skolans, bibliotekens och intresseorganisationernas håll. Jag brukar förkorta budskapet till: om du inte läser blir du dum i huvudet.Jag tycker att Stridsberg visar väldigt tydligt att berättelsen är EN del av romanen. Att hon sedan blandar och ger när det gäller form och framtoning gör ju bara upplevelsen större, bättre och viktigare. Det är ju fantastiskt hur själva berättelsen liksom bara finns där – under, bakom. Nog kan man säga att Drömfakulteten ”är sin form”. Enbart berättelsen skulle inte vara annat än en kort biografisk dragning dels av Valerie Solanas, dels av Andy Warhol.Stridsberg har helt enkelt en sju helvetes koll på läget. Kalla det talang, läggning, förutsättning eller vad som helst. Jag tycker att hennes skrivkonst mest liknar ett fantastiskt handarbete. Från minsta alliteration till långa sammanhängande prosapoem och dialoger – allt är väl avvägt, och så vackert. Ja, det tycker jag verkligen. Hon kan alla momenten; hon missar inte ett litterärt grepp när texten är i behov av ett sådant. Hon går inga omvägar, men hukar heller inte under konventioner.Det finns många som kan berätta en historia. Men den ”upplösta” formen, som vi dras med sedan det modernistiska genombrottet, är det banne mig färre som behärskar. Det var länge sedan jag läste en roman med sådan precision. Höga betyg härifrån!...slut
Det som är så häftigt med drömfakulteten är att formen (jag vet inte vad jag ska kalla saker) och berättelsen knuffar varandra helt åt samma håll, att man får berättelsen berättad både genom språket och storyn, med samma känsla och innebörd fast på olika sätt. många kan ju tex "ha ett eget språk" eller skriva vackert eller så men utan att det egentligen har betydelse för berättelsen. det är det ju inte alls fråga om här. dessutom tycker jag inte att det är ansträngande att läsa den, det är inte som att språket/formen är en vall man måste ta sig igenom för att nå berättelsen (det händer ju också lite titt som tätt, jag tror det är mitt problem med poesi, jag pallar inte hålla på att brottas sådär för att fatta det bakomliggande). har du läst happy sally? det har jag men jag fattade inte riktigt den. gjorde du? den känns såhär efter nästa bok som en övning (inför drömfakulteten och förhppningsvis mera). men jag ska nog titta lite på den igen nu.
förresten, nu slog det mig såhär: du skriver att själva berättelsen egentligen bara är en kort redogörelse för solanas liv. så är det ju. det betyder kanske att det är språket och formen som puttar varandra åt samma håll? utifrån berättelsen, och inte minst karaktären valerie. jag tycker den kaosartade formen och blandningen av brutala och stugmysiga ord är en väldigt bra beskrivning av valeriepersonen.
warhol och solanas har väl många likheter, iaf vad gäller deras "verkliga" personer och liv. konstnärer, udda, samtida av samma nationalitet. men det är väl inte det du menar antar jag. det ligger inte allt för långt bort att lägga ett könsperspektiv på deras respektive dos av framgång... ganska ironiskt att warhol fortfarande är geni på var mans vägg medan man om solanas i regel inte vet något, förutom möjligen det att hon försökte döda warhol (fast hon uppenbarligen, även om man bara ser till historiska fakta eller vad man ska kalla det, inte var så lite snille hon heller). stridsberg har ju också byggt upp det som (som jag fattar det iaf) att det var just den här (av valerie upplevda) likheten dem emellan som gjorde att hon blev knäckt och galen av att han dels vägrade läsa hennes manus, interssera sig för hennes konst, dels själv blev så uppburen när hon själv blev utknuffad som knäppgök punkt. vad tänkte du på?
sen måste jag också säga att jag tycker det är en fantastisk sak att kalla en bok för (alt läsa en) "litterär fantasi". en sån fin benämning. och att rättegångsscenerna var himla häftiga. det skulle ha varit roligt att se uppsättningen på dramaten.
hej vad jag skrev men nu är det slut.
Skicka en kommentar